Då var det då äntligen dags! Vi skulle till Eskilstuna och tävla lite rally, Totte och jag. Totte hade en egen speciell uppvärmning på morgonens promenad, han drog på en älg som sprang över vägen 15 m framför näsan på oss... Underbart ska vi bli sena el sena? Som tur var så var det inte särskilt spännande m älgjakt för han var snabbt tillbaka. Tur för mig, eftersom grannarna tycker att jag är måttligt underhållande när jag vrålar på mina väldresserade pojkar vid kvart över sex snåret en söndag morgon! Kommer iväg i hygglig tid, vilket är tur eftersom det har hänt en olycka på E20. Vägen är avstängd, och de allra flesta trafikanter kör ordentligt så långt åt sidorna det bara går för att blåljuspersonal ska komma fram till platsen. Alla utom den stora bussen som står mitt i ytterfilen så att brandbilen inte kommer fram. Tror chauffören fick lite panik, för han backade ungefär lika bra som jag😇😁 Mitt i allt detta kommer det en bil på mötande vägbana. Bilen stannar i vägrenen och ut hoppar en liten tant m mobilen i högsta hugg! Korsar E20, hoppar över mitträcket och börjar filma lastbilen som som står brevid oss. Hon halvligger över min bil innan hon resolut ger sig ut i vår vägbana för att filma vidare. Tyvärr står hon ju ivägen för bussen och brandbilen som försöker ta sig förbi, och när Kristin vevar ner fönstret och ber henne flytta på sig, förklarar hon frankt att det inte är någon ide att vi försöker åka, vägen är stängd för det är någon som kört in i mitträcket!! Nähää? Hon märkte inte ens blåljusen på brandbilen bakom oss, helt upptagen av den fantastiska långtradaren. Alltså på riktigt! Vem ger sig ut och promenerar på E20? Man kör ju inte direkt långsamt där.........

Hade jag inte haft Kristin  brevid mig i bilen hade jag nog trott att jag drömt alltihopa😁😂😂

 

Nåväl vi hann i god tid fram till tävlingen. Gick banan och kände att wow det här är en bana som borde passa mig! Mycket spiraler och slalom, och jag älskar konmoment! En väldisponerad, "enkel" bana. Och med enkel menar då jag att den är tydlig, och ganska självklar var jag ska ta vägen. Insåg att dagens svårighet skulle bli alla harpluttar som låg på banan. Jag och Totte har ju vår startrutin som jag tycker funkar bra. Så det konceptet höll jag på . Men, för det finns som alltid ett litet men. Det jag inte var förberedd på var Tottes reaktion på tävlingsplatsen! Alltså shit vad mycket kompisar, både fyrbenta och tvåbenta! MIn matte är världsabäst som tar med mig på ett sånt här paaarty!!!

Redan utanför planen inser vi att det här är för svårt för Totte. För många hundar på för liten yta precis brevid banan. När han inte ens vill leka innan så ligger ribban för högt. Totte får alltså gå in på plan, med nosen i backen. Fastnar vid första skylten och bestämmer sig för att den däringa luktfläcken i spiralen är det bäst att kissa på. Får efter lite pepp en snabb kontakt med honom och bryter och belönar. 

 

Inför bana två har jag och fröken en plan(ja ok mest fröken, jag är nog fortfarande lite chockad eftersom jag hade helgen innans feeling med mig) Inför start två gick jag verkligen in för att leka med honom, vilket jag lyckades med. Så pass bra att batteriet tog slut..... Vi fick till ett riktigt bra sitt-stå, han gjorde ett fint ligg, trots blött gräs. Men sen tog det stopp! När man inte kan få upp hundens nos ur backen hur mycket jag en försökte..... där kommer min svårighet in. Jag vill bryta, men inte med en hund som är fastfrusen i en grästuva.... Så till sist fick jag bara sätta honom för att få kontakt, och sen belöna och gå av banan.  Ska jag vara ärlig så kändes det precis som det gjorde den där tävlingen i Örebro förra året. Och vi som tränat ett helt år! Och Totte går som en klocka hemma för att sen bara tappa allt på tävling. Vi har tränat med andra hundar. Vi har tränat på nya ställen. Vi har tränat banor och detaljer som han kan jättefint. Men. Vi har inte tränat nya platser och nya hundar! Nu när vi tränar på allsköns platser så är det ju mitt vanliga träningsgäng som är med. 

 

Så slutsatsen av denna helg är; vi är inte redo för tävling än. Hur bittert det än känns så behöver vi träna mer. Bara vara på tävlingsplatser. Känna in miljön. Kunna leka. Lika naturligt och självklart som han gör hemma.  Det kändes som han fick en smärre chock. Så mycket hundar och människor. Han blev som överväldigad av intryck. Shit kolla de kör agility där borta! Som han inte riktigt förstod vad vi skulle göra, utan han kände sig liksom inbjuden till värsta partyt! Så återigen får jag rannsaka mig själv. Varför är det så viktigt att prestera? Alltså jag har ju målet klart för mig, men jag kommer att få ta en annan väg än många andra. En längre krokigare, men förhoppningsvis lärorik och rolig väg. Så det blir inga fler tävlingar i år. Vi ska ut och träna på allsköns ställen istället så tar vi tävlandet när han känner sig bekväm. Nånstans djupt inom mig skriker den där lilla tävlingsdjävulen att jag vill oxå!! Jag vill oxå vinna priser och få massor av likes på facebook, (för det är ju verkligen det som räknas här i livet😂😂)

Men vi låtsas som vi inte hör den där lilla irriterande rösten, oh jag är nöjd och glad att jag kunde se det positiva i gårdagen! Att jag trots allt åkte hem med ett leende på läpparna. Det gjorde jag inte för ett år sen.......

 

Att ha med sig sin tränare på tävling är en lyx! Samtidigt som det är lite jobbigt eftersom jag så gärna vill visa att jag lärt mig något av allt det vi jobbat med på kursen. Att få känna mig lite duktig. Samtidigt som det är oerhört tryggt med någon som kommer med tips och ideer när man själv liksom bara kokar över i huvudet... Supertack Kristin💖

 

Well,well, Totte är en stjärna och vi ska nog komma förbi det här lilla guppet på vår väg oxå......