Det har varit lite mkt ett tag för mig. Så idag handlar det mest om mig och livet i sig, och lite om hund. Känsliga läsare varnas härmed! 

 

Ibland är jag lite som en bomb. Jag biter i hop stänger av och kör på. Men när det byggs upp för mkt stress, oro, motgångar och skit så brister det. Och då gör det oftast det rejält. I går läste jag ett inlägg på fb om sorg. Hur inkapslad sorg sätter sig i ett dåligt mående fysiskt.  Den artikeln slog an nånting hos mig. Men vaddå sorg? Jag har inte förlorat någon, jag är inte allvarligt sjuk, min familj mår bra, jag har jobb. Jag borde ju vara nöjd och glad. Men faktum kvarstår, jag är ledsen. Utan att riktigt fatta varför så bestämde jag mig för att det är ok. Jag får vara ledsen. Så idag på vår morgonpromenad satte jag mig på en sten i skogen, lutad mot en trädstam och bara storgrät. Jag grät ur mig all oro för Casper som efter alla undersökningar visade sig vara rätt frisk. Jag grät för att jag hela tiden är sjuk och har dåligt samvete både hemma och på jobbet. Hemma för att jag inte har orken. För jag är ständigt sjuk. För att jag inte kan åka med på Ebbas matcher el träningar för att jag är sjuk. Jag grät  för alla tävlingar vi missat, och alla tävlingar vi varit på. För att jag är avundsjuk på andra som lyckas bättre än jag. För diskbråck. För covid 19. För otillräcklighet. För att jag känner att jag aldrig passar in, el aldrig duger som jag är. För att jag känner mig tråkig, dålig, ful och tjock. För att jag är så jävla omtänksam och empatisk med andra men stenhård och elak med mig själv. För att tuppskrället Meja galer så jag är rädd att grannarna ska klaga. För min ekonomi som tar stryk av att hänga på djursjukhus i tid och otid och jag är för stolt för att säga något om det och inte betala det själv. För utdömda bdttankar. För wcanläggningar utan tillstånd. Ja ni fattar. Det var verkligen högt och lågt. Där satt jag på min sten och bölade så att snoret skvätte. Och vem kommer? Jo älskade C fattar ju direkt att det här inte är en vanlig prommis, så han kommer upphoppandes i knät, och låter mig hulka vidare med näsan i hans päls. Han bara är där. Han har en så grym feeling för når det inte är som det ska. Då kommer Casper med sina sammetsögon och bara finns där. Totte insåg även han stundens allvar, och satte sig en bit nedanför mina fötter och satt där helt stilla tills jag var klar. Det tog en stund kan jag säga......

 

Så nu är jag helt slut. Jag har legat på soffan och sovit och lyssnat på guidad meditation. Jag har fått tipset av vår skolpsykolog, på vår handledning. Kan väl ärligt erkänna att jag tycker det är skitsvårt och lite tramsigt att lyssna på sånt. Jag gnisslar lite tänder och svär inombords, men inser väl nånstans att det är såna som jag som kanske behöver mindfullness och meditiation. Att vänta in mig själv, lyssna på mig själv ochg inte bara proppa almanackan full för att slippa tänka. Men om jag ska knyta ihop det här lite med min hundträning... .är det konstigt om Totte känns låg? Jag tycker jag saknat hans peppiga sätt och attityd ett tag. Eh, han går runt med en matte i snöret som biter ihop tänderna, försöker le och vara rolig. Men som under ytan är så infernaliskt trött. Trött på att träna som jag gör och ändå inte vara bättre. Trött på att tävla och det går åt skogen. Trött på att jämföra mig med andra hela tiden....

Jag är en känslomänniska. Jag reagerar alltid på känslan först, starkt och intensivt. Efter ett tag, när känslorna slutat svalla, kommer förnuftet i kapp. Återigen inser jag att jag överreagerar, förstorar upp och exploderar. Mitt sätt att hantera det nu är att backa tillbaka, låta känslorna svalla av sig, och sen ta beslut/ha en åsikt. Defensivt, javisst. Men jag tänker att jag behöver skona min omgivning lite. Jag kan bli väldigt hård och dömande mot andra, oftast för det slår an ngt hos mig själv. Det var ju det där med självkänslan och självförtroendet......

 

Nånstans under dagens gråtorgie så föddes tanken. Ett litet litet frö. Vad skulle hända om jag var lite snällare mot mig själv? Om jag slutade kalla mig för trög, dum och tjock? Att jag duger som jag är? Kanske skulle jag må lite bättre? Bli en lite gladare sambo/mamma/kollega/hundförare? Jag är trött på att försöka vara nån annan än den jag är. Det finns ju hos mig en rätt stor rädsla att trilla dit igen. Att gå in i väggen. Inte orka med. Jag har ju lyckats, ett par gånger. Men jag vet ju oxå att jag tagit mig uppp ur gropen varje gång, lite klokare och lite starkare än tidigare. Det är tufft många gånger. Livet känns som en lång kamp med personlig utveckling för att försöka förstå. Men nu ska jag försöka bli lite mer sann mot mig själv. Ta hand om mig själv. Jag är inte superwoman! Jag behöver bli tydligare. Bättre på att kommunicera. Lite modigare. Det här är ett första steg. Vem sjutton lägger ut ett blogginlägg om när man bryter ihop? Det är lite jobbigt och kletigt med ledsna människor. Men det här är den ärliga bilden av det. Jag tänker inte skämmas för att jag mår dåligt mellan varven.

 

Och Totte då? Han ska få lattja lite. Spåra och kanske leka lite agility. Bara göra saker på skoj. Träna lite rally. Gå lydnadskursen vi anmälde till. Jag tror vi skippar tävlandet i år. Jag behöver jobba med mig själv först. För att bli en bättre förare måste jag fortsätta med min mentalträning. Bli sann mot mig själv och mer jag. Först då tror jag att vi kan få ihop det på tävling. Vi behöver verkligen träna på att tävla. Men jag tror han behöver sjysta förutsättningar. Vem vet, det kanske vänder och så anmäler jag mig till Sundsvall el ngt annat spännande😁

Jag är ändå glad att jag har förstående människor omkring mig. Som lyfter mig när jag tvivlar. Som peppar mig när jag tappar sugen. Som får mig att kämpa vidare när jag vill ge upp! Ni vet vilka ni är♥️ Tack♥️