Ja då gör det de ordentligt!! Jag har ju tyckt att det varit lite segt och tråkigt att träna på sistone. Får ingen riktigt bra känsla och det känns som vi bara står och stampar, och aldrig kommer nånstans. Jag har funderat på om han har ont nånstans, då jag uppfattar honom som seg, men jag vet inte om det är så att han börjar bli vuxen el om det är nåt vaj. Däremot är han ju lika pigg och glad hemma på promenad så jag vet inte.......

 

Idag hade vi vår första skoldag med eleverna på plats. Det är alltid lite pirrigt efter sommarlovet, och jag är alltid lite extra trött när vi drar igång igen. Men i kväll var det ju träning på Strängnäs Brukshundsklubb. Vi skulle köra en nybörjarbana och få en bedömning av en domare. Perfekt tänkte jag, vi har varit där och det gick ju helt ok så varför inte ta tillfället i akt att åka dit och träna lite extra. Kan väl erkänna att det kändes hyggligt motigt att packa bilen när det ösregnade. Casper stod skakandes vid bilen för han ville minsann med!!Skittrött och dyngsur stack vi iväg. Som tur var visade sig vädret vara betydligt bättre i Strängnäs än hemma. De hade byggt en rolig bana, som jag kan tänka mig att återanvända. Glad i hågen tar jag ut min hund. Som vrålar, piper, drar i koppel och bara är sååå varvad. Har svårt att få kontakt med honom. Testar premacks. Nja han har inte riktigt tid.... Testar våra incheckningar och de funkar halvhjärtat. Redan här borde jag ha ändrat planen. Insett att jäklar det här blev för svårt idag. Men nej då, jag tragglar på. Med en hund som nosar som värsta Sm-vinnaren i spår..... Här borde jag tänkt, good enough, idag hänger vi i en sår miljö. Men nej då, jag ska in på banan! Fast jag inte har honom med mig alls.... Hur fan tänker jag? Tänker jag överhuvudtaget? Startskylten var svår. Långt från bandet till skylten..... och Totte är en myrslok..... Kliver av planen efter startskylten och gör ett omtag. Peppar lite till, går in i ett högre tempo, men Totte reagerar lika dant. Nosen i mattan. Korv? Kan du väl äta själv tråkkärring.......

 

Jag har så ofantligt dåligt samvete. Varför kan jag inte läsa honom bättre? Eller rättare sagt, varför envisas jag med att vi ska över bandet? Jag sätter honom i för svåra situationer, och blir ledsen och frustrerad när det blir pannkaka, för 511:e gången. Jag önskar verkligen att jag var en bättre hundtränare för Totte!! Han förtjänar bättre...... Jag kan säga så här, jag var oerhört snabb därifrån! Jag var så grymt besviken på mig själv, och tårarna bara rann över! Jag grät så mycket att jag råkade köra ut på E20 åt fel håll (hej hej Örebro nu kommer vi......) Varför utsätter jag oss för det här? När jag blir så ledsen? Det ska ju vara kul. Och just nu känns det bara så kasst, jag tycker ändå att jag är hyggligt ambitiös, går kurser, tränar privat och åker på öppna träningar.  Lik förbaskat har vi faktiskt inte klarat av nybörjarklassen trots att vi tränat i typ 3 år. Det måste ju innebära att jag gör något fel, eller hur? 

 

Hade någon frågat mig idag, så hade jag svarat att nu lägger vi ner tävlandet. Punkt. Men jag vet också att jag inte kan fatta kloka och genomtänkta beslut när jag är i affekt. Jag reagerar så känslomässigt och totalt ogenomtänkt. Här måste känslorna sluta svalla och hjärnan kopplas in igen. Så jag får väl helt enkelt försöka sitta i båten och ta det lite lugnt innan jag tar några stora beslut!

 

Till Totte vill jag säga förlåt!! Idag klarade jag inte av att vara den där bra hundtränaren som du behöver och förtjänar!