Jag har ju beslutat att Totte ska få pausa från rallyn och lydnaden. Vi ska ägna oss åt att spåra och testa specialsök. Lite nosarbete helt enkelt. Men vi hade ju redan anmält oss till dvärgschnauzerringens tävling i Södertälje. Så jag bestämde mig för att, istället för att bara stryka mig, att åka dit och bara träna på att vara. Inte känna någon som helst press. Att få honom att hänga med mig. Kunna fokusera. Kunna leka. Kunna gå över bandet med nosen rakt fram istället för rakt ner.... Jag hade gjort en lista med prestationsmål som vi skulle jobba mot. Och, vi uppfyllde dem allihopa! Första starten kändes han pigg och med på noterna, efter att jag testat vårt nya uppvärmningssystem. Det innebär att jag tar ut honom flera korta pass ur buren, första bara äta godis och kolla in läget. Andra, äta godis, kolla morsan, tredje, äta godis, kolla morsan checka in....... osv. Korta korta pass ger honom chansen att fokusera på uppgiften och få chansen att kolla av alla hundar, människor och omgivningen, utan att trötta ut sin lilla hjärna helt.Han kunde leka och gick över bandet med attityd. Vi körde en startskylt och sen tjoade vi av banan. 

 

Andra starten "övertalade" fröken mig att ta ytterligare en skylt, så vi körde en halv spiral oxå. Trots att domaren tyckte att jag åtminstone skulle gå tre skyltar denna klass..... Han var lite tröttare denna klass, och lite mer trögstartad. Jag är oerhört nöjd med oss. Mig för att jag höll mig till planen. Att jag inte gav efter för min känsla, att äsch vi kör! Jag fokuserade och lyckades med vår bubbla och, det bästa av allt, det kändes roligt att vara på tävling! Jag var glad och nöjd, vilket min prins förtjänar!

Målen uppfyllda, matte nöjd, hunden nöjd och mycket trött (han somnade i vagnen efter andra starten) Det var verkligen en bra avslutning för oss, att avsluta med flaggan i topp! Det låter ju lite drastiskt, men ett viktigt steg för mig. Att få vila i en positiv känsla, istället för att känna mig misslyckad. Den här tävlingen var helt och hållet för mitt självförtroende och för Tottes och min teamkänsla.

 

Nu har det gått en vecka. Jag lägger mycket fokus på mitt pluggande så här i början, och hundarna får mest vara hundar och hänga med. Det som är roligt att se är att Totte gärna smyger upp i ett fotgående när vi är ute på promenad. Han slickar min sida i de mest konstiga terränger, och vill vara med matte ( och naturligtvis, äta snask...) jag älskar att se hans glädje när han kastar sig in i ett frontmoment! Och lille C, han har upptäckt att om man går brevid morsan så händer det grejer! Godis!!

 

Jag känner mig nöjdare som hundägare just nu. Ingen press, inga krav, ingen prestation. Jag vet att jag kommer att sakna både träningen i sig och mina träningskompisar, men var sak har sin tid! Nu ska vi börja med specialsök, vilket ska bli jättespännande! Jag känner mig helt nöjd och trygg i mitt beslut att pausa. När jag tittar på gamla filmer ser jag en Totte som ser betydligt mer pepp ut än på sista tiden. Jag tror nosjobb kommer att göra susen!

Det här kommer att bli bra!