Något jag funderat väldigt mkt på är mitt tävlande. Hur ska jag göra till hösten? Ska vi testa? El ska vi inse att vi inte är riktigt där, att vi inte är klara för tävling? ( vi bortser från faktumet att vi tränat för att klara nybörjarklassen i tre långa år…) 

Först bestämde jag mig för att skippa tävling i år. Jobba vidare med lek på alla möjliga platser. Stärka oss i nya miljöer. Men sen kom ju tävlingarna igång och suget kom tillbaka. Fast, ska tilläggas, i en ny tappning. Vi jobbar mer och mer på att skala bort presterandet och poängen. Vi fokuserar på frågan, vilken rally vill vi köra? För mig är det absolut viktigaste att Totte är på hugget! Jag vill ha glädje och attityd❤️ Jag vill inte jämföra med alla andra, och det viktiga ska aldrig vara poängen utan känslan! Men, frågan är ju om jag är där redan? Ska vi våga testa? Fast jag vet att vi inte är helt redo? Vi har svårt med fokus i nya miljöer. Totte vet inte helt vad som förväntas av honom. Jag tappar fokus. Blir flamsig. Eller stel…..

Det jag vill få ut av våra tävlingar är att vi båda ska komma hem med en bra känsla av att ha varit borta. Att vi följt vår rutin, tagit något litet steg framåt. Men frågan är, behöver jag åka på tävling för att träna? El ska vi träna lek och kontakt i svåra miljöer ett tag till? Vad har jag att förlora på att tävla? Tja förutom pengarna även vårt skrala självförtroende. Vi behöver goda, glada minnen med oss hem! Sitter och tittar på höstens tävlingar och det finns rätt många nära i höst. Men för första gången nånsin vet jag inte hur jag ska tänka!!

Klarar jag tävla utan att tävlingsdjävulen slår klorna i mig? Klarar jag att fortsätta utan att deppa ihop över att vi inte blir godkända? El att vi diskar oss?

Ja, som ni förstår har jag mycket tid att fundera fritt. Att analysera och övertänka 🤣🤣 men fortsättning följer!