Jag är inte mycket för gnäll. Som nån klok person sa, "att gnälla är som att gunga gungstol, du har något att göra men du kommer ingenstans" Sant, de allra flesta dagar. Idag är inte en sån dag! Idag kommer det bli ett långt och gnälligt inlägg om hur synd det är om mig..... Så håll till godo, här kommer årets gnälligaste!!

 

Idag har jag och Totte varit iväg på en träningstävling i rally. SBK Stockholm ordnade en nybörjarklass där  du hade chansen att göra två starter på samma bana. Strålande initiativ tyckte vi, och anmälde oss glatt. Det här skulle bli så bra träning på vår nya attityd och ha skoj på tävling. Armbanden var på. Matte var pepp, trots att vi skulle vara utomhus och det var snö...... Jag plockar ut Totte ur buren när det är två kvar innan mig. Supercheckar mina armband och går in för att vara pepp, glad och äga plan. Uppvärmning går fint, han leker med grisfoten och känns bra med. Matte känner sig glad och nöjd och tänker att det här kommer att gå som en dans...... Kliver över bandet och Totte går... på promenad....med nosen i backen. Han missar startskylten, för han nosar. Och nosar, och nosar igen. Jag får honom inte att reagera alls så jag fortsätter banan. Dålig ide. Jag skulle gått in och belönat.  Efter några skyltar( el ja en bit in på Tottes promenad) försöker jag få kontakt för att bryta. Plockar fram klöven och han bara jaaaa, vad vill du att jag ska göra?  Jag är med dig morsan....... Ok ladda om för nästa start. Lyckas hyggligt peppa igång mig själv och bestämmer mig för att gå in och köra startskylten..... Men eftersom jag inte lyckas med det ordentligt fortsätter jag och kör en skylt för att försöka få kontakt. Stoppar en godis framför näsan, men han har inte tid. Han nosar. Okej, jag kan ta att han tappar lite fokus mellan varven, men när man inte kan köra en enda skylt för att han är på Vm i spår på rallybanan..... Japp, jag är fullt medveten om att det inte är Totte som gör fel, utan det är något jag gör när jag kliver in på tävlingsbanan. Det gör liksom inte saken lättare...... 

 

Som det känns idag, så funderar jag på om vi verkligen ska tävla? Varför är det så viktigt för mig? Och jag vet, mitt mål idag var attityd och ha skoj, men det är faktiskt inte jättekul att promenera efter en hund som nosar, glatt tjoandes och hojtandes ( vilket för övrigt hunden stöngde av redan när vi klev in på banan) För 1 1/2 år sedan tyckte jag vi var klara för att starta nybörjarklass. Det var vi inte, då nya platser och nya hundar och människor är svårt för oss båda, och vi hade tränat för lite på det. Fortsätter att träna ett år till, med samma resultat. NOOOOS..... Nu har det gått 1 1/2 år, jag har gått kurser, startat träningstävlingar, tränat för Kristin och han är verkligen en stjärna min hund. Och sen kommer vi till tävling och jag gör nåt som inte funkar. Känner mig inte särskilt nervös, jag borde trots allt ha lite tävlingsvana från mina år som hästtjej! Men det som stör mig, är att mitt självförtroende sjunker för varje gång jag går ut på plan och "misslyckas" Jag kliver av med en känsla av att jag suger, och hur kul är det för min hund? Är tävlandet så viktigt? Vad kan jag göra  annorlunda? 

 

Jag vet att jag lägger så mycket tid, energi , känslor och pengar på detta, och då måste det vara kul! Jag älskar ju att träna, och har alltid älkat att tävla.....Hur får jag tävlandet att bli kul? Vad är det jag gör när jag kliver över bandet som får min hund att checka ut? Jag vet inte.... och det suger. Så idag bryter jag ihop, och i morgon är det nya tag som gäller! Det är kurs på klubben och vi får hoppas att fröken kan få mig på bättre tankar, än att lägga ner hela skiten och göra Totte till en skogsmulle på heltid...... 

 

Det jag tar med mig hem var domarsekreterarens ord, "fasiken vilken snygg hund du har, jag blev alldeles kär" Det och att han faktiskt funkade innan start denna gång. Och hur besviken jag än är( på mig själv) så är Totte världens bästa hund❤💜💛